Tiden går och går, sattes den inte på paus under pandemin? Jag är 33 år, skulle nyss fylla 30 tänker jag bittert. Livet blir inte alltid som man trodde vid 23, har ingen pojkvän/sambo/man, inga barn att tala om, tar selfies utan skam, tänker att 80-talet var för 20 år sedan och ser framemot julen som ett barn. Samtidigt så inser jag att jag har studielån, bostadsrätt i Malmö, hybridbil, en hyfsad karriär i Köpenhamn, rest till 48 olika länder och besökt platser jag bara kunnat drömma om, längtar till hemmakväll på lördagar och pensionssparar.
Ja livet tar en ibland på finurliga vägar och tiden går trots allt. Jag lever ett liv jag inte ens trodde var möjligt och en sak är säker, jag mår så jävla mycket bättre som 33 åring än som 23 åring!
Det är en vacker sommardag, vattnet ligger spegelblankt i poolen, fåglarna kvittrar och solen skiner. Släktens sommarstuga på Hallandsåsen var en härlig oas omringad av skog och vattendrag. Denna dag hittade vi min första fläck i nacken, stor som en 5- krona- jag är 6 år gammal.
Jag var ett aktivt barn som vid 6 års ålder redan höll på med simning, gymnastik och handboll. Jag var livlig, hade mycket fantasi och ville hela tiden lära mig nya saker. Med min morfar höll jag teckenspråkskurser och för tjejerna i bostadsområdet höll jag gymnastiklektioner. Jag hade en stark integritet och vilja att förstå.
Jag minns känslan när fingrarna rörde sig genom hårbotten, från strävt hår, till den kala fläcken i nacken. Det var en märklig känsla, huden var så mjuk och det kändes fel när den ensam omringad av hår var så kal. Jag hade fått alopecia areata, en autoimmun sjukdom som orsakar fläckvist håravfall på huvudet.
Jag minns inte att jag hade några speciella känslor kring mitt håravfall vid denna ålder, men kommer ihåg när jag blev av med halva mitt ögonbryn, då blev det helt plötsligt synligt för andra också. Det väckte dock tankar. Varför tappade jag håret? Hade det med min morfars cancerdiagnos att göra? Var det något jag hade gjort? Många frågor som virvlade runt i huvudet med tiden som fläcken blev större och flyttade sig runt på huvudet.
Med tiden kom håret tillbaka på huvudet igen och mina ögonbryn var hela tillslut. Vad var det som hände? Jag vet inte, men då blev jag “vanlig” igen.
Alopecia Universalis
Jag vaknar en morgon, drar händerna längst huvudkudden och min hand fylls av hår. Där sitter jag nyvaken med en näve hår i handen och tittar förvirrat ut genom fönstret på mitt flickrum. Snabbt springer jag in i badrummet för att kolla vad som hänt. Jag lyfter upp mitt långa blonda hår i nacken och upptäcker ett hårfäste som är högre än vanligt. Jag tittar mig i spegeln och upptäcker det tunna hårfästet vid mitt främre hårfäste. Nej inte nu igen! Jag är 11 år gammal.
Denna gång var det inte fläckar till en början, det var snarare som en krympande hjälm och omvänd munkfrisyr. Från nacken och uppåt, från pannan och inåt. Håravfallet åt sig in över huvudet på mig sakta men säkert.
Denna gång till skillnad från när jag var 6 år gammal så kontaktade vi hudmottagningen på Helsingborgs sjukhus för att få en tydligare diagnos och behandling, trodde vi. Jag kliver in på mottagningsrummet och möts av en medelålders man. Man går noggrant igenom mitt håravfall på huvudet och rör sig över kroppen. Innan jag ens hunnit fundera, drar han av mig mina byxor och trosor för att kolla om jag har könshår och ber mig sära på benen. Jag är alltså 11 år gammal, var det ens relevant för att kunna sätta en diagnos?
En diagnos blev det trots allt, nu hade jag drabbats av alopecia totalis som påverkar hårväxten på huvudet och i ansiktet. Dock visade det sig ganska snabbt att jag inte heller skulle få behålla hår på armar och ben eller andra ställen på kroppen och då diagnostiserades jag med alopecia universalis.
Man hade hoppats på en behandling, men det står klart ganska snabbt att det inte finns någon direkt behandling och att man inte heller vet så mycket om orsaken till sjukdomen. Det som framkommer är att det är en autoimmun sjukdom, alltså i samma kategori som diabetes typ 1, reumatism och vitiligo. Alopecia drabbar cirka 2 % av Sveriges befolkning och är alltså den vanligaste autoimmuna sjukdomen, men ändå vet vi så lite om den. Märkligt…
Under sista terminen i 6:an gjorde jag allt för att dölja mitt håravfall genom att sätta klämmor runt om på huvudet och ändrade bena från höger till vänster. Innan sommaren var slut och jag skulle börja 7:an, hade jag inte längre något hår. Under sommaren besökte vi ett perukmakeri i Malmö för att kolla på olika peruker. Jag hade än så länge kvar en lång slinga mitt på huvudet som kanske var 2 cm i diameter, men denna långa slinga var det sista jag hade kvar att hålla mitt hopp vid. Man ville direkt raka av min långa slinga, men jag vägrade.
Vi hittade tillslut en frisör i Helsingborg som hade börjat hjälpa alopeciapatienter med peruker, Anette. Hon skulle komma att bli en av mina säkra punkter i livet de kommande åren. Efter att ha pratat med mig på ett språk jag förstod, gick jag med på att släppa hänga mig fast vid den sista lilla slinga på huvudet, förr eller senare hade den ändå försvunnit.
Högstadiet
Högstadiet, vem gillar egentligen högstadiet? Det kan vara en ganska hemsk period för vem som helst, men lägg då till att du är annorlunda och sticker ut från mängden. Det kan påverka ens mående på ett sätt som kan vara svårt att förstå. Samtidigt som jag skulle ta mina första steg in på en ny skola, med nya människor så hade jag en ny identitet, var mitt i puberteten, en ny peruk på huvudet, som påverkade mig på ett sätt som jag har svårt att beskriva. I samma veva som allt detta hände, så bestämde sig mina föräldrar för att flytta från stan, min trygghet togs ifrån mig och vi skulle starta ett nytt liv på landet, långt borta från det jag kände igen.
Som tur var hade jag kvar personer som jag kände från min mellanstadieskola, som kunde skänka mig någon typ av trygghet mitt i allt det nya och okända. Jag gick från den starka, självständiga, nyfikna och trygga lilla Denise, till en misstänksam, osäker och otrygg Denise. Jag antog en helt ny identitet och säkerhetsmekanismer för att försöka skydda mig själv, men istället byggde jag bara högre och högre murar runt omkring mig för varje dag som gick.
Jag blev en snarstucken person, som hela tiden funderade på vad människor runt omkring mig tyckte och tänkte. Jag var misstänksam mot det mesta och skapade en persona som jag egentligen inte var. För att någorlunda hålla huvudet ovanför vattenytan skapades en utåtriktad clown som drev med sig själv, men inombords höll jag på att spricka.
Jag tyckte så otroligt illa om mig själv, skapade ett självhat och en väldigt hemsk bild av vem jag var. Jag var det äckliga hårlösa missfostret som inte förtjänade att finnas på denna jord. Jag utvecklade ett nyckfullt humör, som självklart inte förbättrades av att jag var mitt i puberteten och samtidigt medicineras med stora mängder tillväxthormoner.
Ungdomar och barn kan vara frågande inför sånt som de inte förstår och jag kunde ses som ett mysterium för många människor runt omkring mig. Vem var tjejen med hårt svartmålade ögon, i färgglada kläder och den märkliga frisyren? Detta var en grogrund för mobbning och utanförskap både i skolan och hemma.
Under min skoltid fick jag utstå diverse olika glåpord, ungdomar som försökte dra av mig peruken och tissel bakom lykta dörrar. Lunarstorm hade gjort sitt intåg som sociala medie och personer kände sig berättigade att häckla mig även där. Det var svårt att hitta en tillflyktsort, men jag hade även vänner som försökte stötta mig så gott det gick.
Kring hemmet var inte läget bättre, det var en omgivning som var ännu mer misstänksamma mot något som var annorlunda och jag var dessutom inte en av dem, jag kom från stan. Ungdomar använde “Cancer-unge” som häckling och ägg kastades på vårt hus, samtidigt som dem snabbt sprang åt andra hållet. Tänk om jag hade haft cancer och kämpat mot en dödlig sjukdom? Det får knuten i magen att växa sig ännu större.
Jag stängde in mig mer och mer och sökte min tillflykt i tv:n, jag kunde sitta en hel helg framför tv:n för att fly undan min verklighet och livet utanför husets dörrar. Jag vägrade gå utomhus utan min peruk, hårt målade ögon och ditmålade ögonbryn. Jag ville inte ens befinna mig i trädgården och kände mig inte säker någonstans.
Var det inte en dödlig sjukdom jag hade drabbats av? Nej, inte direkt, men omgivningen och de påtryckningar jag drabbades av, påverkade mitt mående så pass mycket att jag en dag inte ville leva mer och försökte avsluta mitt liv.
Paniken
Jag var ett väldigt aktivt barn som sysslade med många olika idrotter, jag var duktig i både simning, truppgymnastik och handboll. Efter att jag drabbades av alopecia, så fick jag lägga av med simning och gymnastik, men jag fortsatte spela handboll. Den miljön var bra för mig och jag kände mig någorlunda trygg i deras sällskap, men samtidigt kände jag mig utanför. Jag var inte som alla andra, jag behövde tänka på saker som inte andra behövde göra. Mitt handbollsspel påverkades självklart också av peruken jag hade på huvudet. Jag hade alltid ett hårt spänt hårband runt fästet på peruken, för att se till att den hade större chans att sitta kvar, men det gjorde den inte alltid. Under en bortamatch får jag ett slag på huvudet under en satsning mot mål och peruken glider av mitt huvud. I panik springer jag ut mot omklädningsrummet och försöker sätta den på plats igen med hjälp av min tränare som kom springandes efter. Självklart väckte detta hemlighetsmakeri ännu fler frågor och det blev en större sak än vad det kanske hade behövt vara, men jag var ung, annorlunda och mådde dåligt. Jag ville försöka göra allt för att försöka passa in, men kände mig alltid som ett mörkt hål.
Några år in i sjukdomen upptäckte vi en metod att tatuera ögonbryn och ögonfranslinje, detta skulle underlätta min vardag otroligt mycket och var något jag ville prova. Varje morgon innebar en lång process av förberedelser och jag var alltid först upp på morgonen i min familj. Peruken skulle förberedas, tejpbitarna skulle omsorgsfullt sättas runt kanterna, den svarta kajalpennan skulle målas runt mina ögon, ögonbrynen skulle målas dit och sen skulle peruken sättas på plats på min kala skalp. Att slippa delar av denna process varje morgon lät som en befrielse. Det är en ganska obehaglig process att tatuera sig i ansiktet, speciellt runt ögonen. Jag var svullen flera dagar efter och missade skolan till följd av detta, men det underlättade självklart min vardag väldigt mycket. Jag behövde inte oroa mig för att jag skulle råka dra av mig mina ögonbryn längre och jag kände mig inte längre lika kal.
Det är jag, Denise
En dag efter nästan 7 år av en verklighet som jag vant mig vid och börjat acceptera, så började mitt hår växa tillbaka. Sakta men säkert kunde jag se fjun på min skalle som växte fram, men vågade jag hoppas på att det skulle sitta kvar? Det visade sig att jag skulle ha turen på min sida och äntligen började jag få tillbaka hår på olika ställen av kroppen. Efter att ha stängt in mig en hel sommar för att låta håret växa ut, så var jag redo att ta klivet ut i en ny verklighet. Frågan var dock om det var en bättre verklighet?
Jag är en av få personer som jag träffat som efter så många år av Alopecia Universalis lyckats få tillbaka hårväxt på de största delarna av kroppen. Jag vet inte varför och jag förstår inte varför, men men helt plötslig var jag “normal” igen. Jag minns dagen ute i verkligheten som om det vore igår. Dagen startade med att jag hoppade upp på min moped, tog mig in till Anette där jag bokat tid för att klippa till min korta frisyr. Det är nämligen så att håret som kom ut från min kala skalle var nästintill svart, precis som när jag föddes. När jag tappade mitt hår, så var det ett långt blont svall som försvann. Jag valde därför att jag ville att min nya chicka frisyr skulle vara blond.
Efter att ha ordnat frisyren hoppar jag på moppen igen och tar mig till min mammas arbetsplats. Bara känslan av att ta av sig moppehjälmen utan att riskera att peruken skulle åka av, var en otrolig frihetskänsla. Min mamma möter upp mig och får se en leende Denise. Jag går en runda och känner vinden i mitt hår, inte längre rädslan av att den starka vinden ska blåsa bort peruken på mitt huvud, nu letade sig istället vinden varsamt fram genom mina egna hårstrån. Jag gick förbi människor och oroades inte längre av att de skulle stå bredvid mig för att granska mina bara ögonlock.
Ännu en mopedfärd senare har jag hamnat på Citadellbadet i Landskrona, där jag skulle möta upp mina lagkamrater för beachhandbolls träning och min pappa. Jag minns lagkamraternas förvånade blickar, vem var tjejen med det korta blonda håret? Det var jag, Denise.
Psykisk ohälsa
Man kan tro att allt efter den dagen var frid och fröjd, men tyvärr är livet inte så lätt alla gånger. Jag var ju nu “normal”, men vem var Denise? Jag hade under hela min tonårsperiod skapat en person som var någon helt annan och en person som mådde väldigt dåligt med sig själv. För mig var det en fruktansvärd identitetskris att få tillbaka mitt hår och försöka anpassa mig till en ny verklighet. För mig gällde det att börja om från början och försöka hitta vem jag var. Jag lyckades mer eller mindre och det har tagit väldigt många år att hitta mig själv. Sådant som händer oss i barndom och tonår påverkar oss väldigt djupt in i märgen och kan ta lång tid att återhämta sig från.
Till en början flöt saker och ting på bra, jag tog studenten, började jobba, flyttade hemifrån och så småningom började jag plugga. Efter att snabbt ha stängt dörren till min barndom den dag jag fick tillbaka mitt hår, så kom tillslut allt i kapp mig och jag brakade ihop totalt. Jag kämpade många år med psykisk ohälsa och ett vetgirigt letande efter vem jag var och vad jag var värd. Tyvärr kämpade jag med andra saker än enbart alopecia, som också påverkade mitt mående, men min dåliga självkänsla och identitetskris uppkom mycket på grund av den och jag kämpade med att få förståelse från delar av min familj kring min problematik.
Efter många års kamp, många timmar av terapi och att ha utmanat mig själv gång på gång, så kan jag idag säga att jag känner mig säkrare och tryggare i mig själv än jag gjort på väldigt länge. Jag har hittat tillbaka till den nyfikna, levnadsglada flickan jag en gång var. Dock vet jag att inget är beständigt, men jag har helt andra verktyg med mig den här gången och ser mitt eget värde.
Finns det hjälp att få?
Min mamma kämpade enträget för att hitta metoder, behandlingar, perukmakare och specialtejp till mig. Vi provade zonterapi, UVA behandling, tillväxthormoner, akupunktur, irisdiagnostik och mycket mer. Hon försökte få hjälp från landsting, sjukvård och andra alternativa ställen, men för en person som drabbas av alopecia, så finns det inte jättemycket hjälp att få. Behandlingarna är inte pålitliga, det forskas för lite på sjukdomen helt enkelt. Försäkringarna mamma hade, täckte inte diagnosen och det var svårt att hitta hjälp att få. Man får ett bidrag till peruker, men för en ung aktiv tjej som mig, så räckte inte de bidrag man fick eftersom jag konsumerade peruker mer frekvent än en äldre dam. Bidragen ser olika ut beroende på var i landet du bor och det är viktigt att det blir mer jämnt fördelat.
Som tur är har vissa saker blivit bättre, men det är fortfarande en sjukdom som inte är handikapp- klassad och därför får de drabbade mindre hjälp. Idag jobbar Alopeciförbundet med att försöka få sjukdomen klassad, skapa supportgrupper och mötesplatser för drabbade. Sociala medier är ett bra sätt att hitta andra, jag kände mig ensammast i hela världen och hade verkligen uppskattat att träffa någon annan drabbad när jag behövde det som mest.
Min Alopecia- Varför?
September är Alopecia Awareness Month i stora delar av världen och därför ville jag dela min historia. Anledningen att jag skriver denna berättelse och varför jag valt att publicera den, är av den anledning att jag vill väcka förståelse och medvetenhet. Alopecia är inte enbart en sjukdom som påverkar hur du ser ut, det påverkar ditt mående och det påverkar andras behandling av dig. Det är en sjukdom som kräver ett starkt psyke, men ibland orkar man inte. Det finns så många människor runt om på vår jord som drabbas av denna sjukdom och ofta är det en gömd sjukdom, en osynlig sjukdom. Det är en sjukdom som man försöker hålla hemlig och som man inte pratar om, detta väcker ännu mer utanförskap. Håret blir en del av våra identiteter och det tär mer än vad man tror när man förlorar det. En person som inte upplevt alopecia kan ha svårt att förstå vilken funktion hår har, näshåren, ögonfransar, små-håren i ansiktet, de fyller alla en otroligt viktig funktion, som man inte tänker på förrän man faktiskt inte har dem.
Jag tror att det krävs en större medvetenhet kring sjukdomens repressalier. Självklart är inte allas historia som min, men jag tror att det finns många fler än jag har drabbats av psykisk ohälsa på grund av alopecia och som har svårt att förmedla hur man påverkats. Jag lever dagligen med rädslan av att tappa mitt hår igen, det är trots allt en latent autoimmun sjukdom. Samtidigt vet jag att det inte är ett bevis på undergång och jag har en större väska med verktyg efter den resa jag redan varit på. Jag skrev denna berättelse för att stärka dig med alopecia och bilda dig som inte vet vad det är.
This year has entitled a lot more than I could have ever dreamed of. 2017 was a great year, I was able to visit a lot of new places and evolve as a person. I never thought I would be able to top it, but 2018 has really been the best. I have grown tremendously during the year and taken new steps into my future both personally and professionally. I stepped into the Dirty 30s (some anxiety, yes!), left my job after 5,5 years (nervous) and started a new journey at a new company. I’ve been treated badly by some, but I’ve been treated amazingly by the people that matter. I have decided to embrace the magic of not giving a fuck (Sarah Knight) and live my life for me, myself and I!
Just like last year, I have been traveling a lot by myself this year and it’s so developing, I recommend everyone to take the chance on traveling by yourself. You meet so many amazing people from all corners of the globe, you grow as a person and you have the freedom to do whatever you feel like!
I’m so grateful in having this wonderful year behind me where I’ve visited incredible sites and explored the world (42 countries in total so far). I have checked many items off my bucket the past two years and have an even bigger suitcase filled with so much more knowledge and experience.
I feel thankful to everyone of you who made my year special and made me feel loved. I wish you all a Happy New Year and let’s make 2019 just as amazing (or even better) than 2018!
Fun facts of 2018:
Visited 17 countries
Been on two camel rides
Climbed the inside of Statue of Liberty
Been to the Sphinx and Giza pyramids
Visited Dracula’s castle during Halloween
Bathed in a hot spring on Iceland
Gazed on the Golden Gate Bridge
Relaxed with a full-body massage at Gellért Hotel & Spa
Successfully avoided two robbery attempts
Celebrated Midsummers Eve on the streets of beautiful Toledo
Stayed at a classic Riad in the Marrakesh Médina
Partied my way through Vienna
Imagined I was a part of Game of Thrones in Dubrovnik
Walked across the Brooklyn Bridge
Watched ”Wicked” on Broadway
Seen a diver jump from the Mostar Bridge
Sailed on the Nile river
Enjoyed the beautiful landscape of Montenegro
Been on the top of Empire State Building
Celebrated my 30th birthday playing boule and dance the whole night long
Walked around in the National Mall of Washington DC
Seen giraffes, zebras and White Rhinos on safari in Senegal
Donated pens and paper to school kids in Gambia
Went on the classic cable cars on the hilly streets of San Francisco
Got my first tattoo (never thought that would happen)
Celebrated Christmas with the TheNutcracker in Copenhagen
In March 2018 I got on a plane to Budapest and had booked a room at the famouse Gellért Hotel and Spa. I was a bit surprised that the hotel was as run- down as it was and was expecting something more spectacullare, but the location of Gellért was perfect and the staff was really good. I used the spa when I was there and had a great full body massage and pedicure (super cheap!), I really recommend a visit to the spa, the surroundings are great!
Gellért Hotel and Spa Surprisingly enough I had a friend (with more friends) visiting Budapest at the same time and I was able to hang with them during the evenings. We had some great meals out in Budapest and it was really cheap to eat and drink in the city. Really recomment Mazel Tov and Kárpátia Étterem és Söröző. Budapest was incredibly beautiful and if you like history and architechture, it’s the perfect place to go. I was mesmorized by all the wonderful buildings and bridges in the city and I took a city tour to get more information about the area and the history of Budapest.
Liberty Bridge Szentendre and Esztergom When in Budapest I wanted to explore more of the Hungaryan country and went on a day trip to Szentendre and Esztergom. The day trip also entitled a short visit to Storovo in Slovakia. The city of Szentendre is an artist city with a lot of crealive minds and the city was super cute and there was so many things to look at. I really recommend a visit in this village if you have the opportunity while in the area.
I have been writing so much about the Medina, but what is a Medina? A medina quarter ”the old city” is a distinct city section found in a number of North African and Maltese cities. A medina is typically walled, with many narrow and maze-like streets. The word “Medina” itself simply means “city” or “town” in modern-day Arabic.
Medina quarters often contain historical fountains, palaces, mosques and sometimes churches. Because of the very narrow streets, medinas are generally free from car traffic. The streets can be less than a metre wide. This makes them unique among highly populated urban centres. In 1985 the Medina of Marrakech was declared a UNESCO World Meritage site.
Before I booked my trip I had decided that I wanted to stay at a Riad and so I did. I stayed at Riad Sable Chaud, that was really beautiful and a real traditional Riad. But what is a Riad? A riad is a traditional Moroccan house or palace with an interior garden or courtyard often situated in the Medina. The Riad is the Moroccan traditional house, normally with two or more storeys around an Andalusian-style courtyard that contained a fountain. Riads were the stately city homes of the wealthiest citizens such as merchants and courtiers.
Marrakech (French spelling) or Marrakesh is the fourth largest city in Morocco around one million inhabitants. The region around Marrakech has been inhabited by Berber farmers since a couple of thousand years BC, but the actual city was founded in 1062. In the 12th century, the Almoravids built many madrasas, which is Koranic schools and mosques in Marrakech. The red walls of the city, built in 1122–1123, and various buildings constructed in red sandstone during this period, have given the city the nickname of the ”Red City” or ”Ochre City”.
The first day I had planned to meet up a local named Sarah to experience Marrakech. I had this booked by a local agency, so it wasn’t just a random person. I’m very happy I booked this, because finding my way through the Marrakech Medina is really a challenge. I’m glad I wasn’t walking around by myself and I could actually enjoy the surroundings, since I had Sarah showing me the way. I got to walk around in the narrow streets of the Medina and experience all the colors and smells of the city.
We visited the Koutoubia Mosque built during 1184- 1199, it has a great garden surrounding the mosque and if you look to the east you can see the Atlas Mountains rise. The mosque is situated very close to the Jemaa El Fna souk, one of 18 souks in Marrakech and the main square of the city. In this square you can find everything between heaven and earth and especially during nighttime it lives up even more. Something I had heard before my trip was to avoid the snake charmers, which are really persistent and wants you to give them money. Me and Sarah stopped at one of the juice stands and took a juice in the warm afternoon instead of charming snakes.
Look at the Atlas Mountains in the background!
We then took a walk to Mellah, which is the old Jewish quarter in Marrakech, the home of the main spice market and gold souks.
Sarah in Mellah
Just me having a juice in the middle of Jemaa El Fna souk.
In February 2018, I packed my bags and set off for Marrakech, Morocco for a couple of days of excursions. I had booked a Riad in the middle of the Mediná in Marrakech and it was a total maze to get there after getting dropped off by the taxi. The driver told me to follow a man and so I did, as soon as I arrived to the Riad Sable Chaud, of course the man wanted money for showing me the way. Since I came straight from the airport I didn’t have any smaller cash and asked the hotel personnel if they could help me in the meantime. I thought this was all figured out, but the day after the same man followed me from the square asking for more money and wouldn’t let me be. I gave him some more money in the hope of getting rid of him.
Finally, at the Riad I was treated to some tea and cookies before I got to check in. I heard from the manager that they were over booked and therefore I would have to change rooms for the next day. The day after came and no one said anything, the morning after the second day I had breakfast and still nothing about changing rooms. In the evening on the third day I came back from a trip and got told by a lady at the Riad that they had packed all my things from my room and placed them in the dining area. The next surprise from the Manager was that I would have to change Riad straight away. I of course got upset because they touched my things without my knowledge and all of a sudden, I had to change hotels? Well you can probably imagine my panic, if you have been to the Médina in Marrakech, you know how hard it is to find your way and how easy it is to get tricked by the locals. After a couple of minutes, I realized that my passport and money was still in my old room, where new people had moved in. So, they had to help me with this and then after some more tears all of a sudden, they had an available room at this Riad. I was so happy about this, because I finally taught myself the way from the square to this Riad and was not happy at all about the fact that I would have to change. So, after an hour of panic, I could go to bed in my new room and load for a new excursion the next day.
Apparently, I was not the only one who had issues with this Riad due to overbooking and some others had to change Riad. I just felt so violated since they went through my stuff. If they had only told me, I could have packed my own things and not have anyone else go through my underwear and privates.
During my time in Morocco I also visited the Ouzoud waterfall, which was absolutely amazing, but at the waterfall I chose to take a guide, so that I could be shown how to get down from the top of the waterfall and also to learn some more about the area. I got a male guide that was in about my age that got way to close. When I was standing on the border of the waterfall he placed his hands around my waist and he wanted to hold hands all the time. He kept saying how beautiful I was and he wanted to live with me and so on. At one moment, he took my away from the company of others to the other side of the waterfall and I felt so uncomfortable and vulnerable. This is not something I’m used to and I actually don’t wish anyone having someone touching you like that, when you say you don’t want to. Once again, I felt violated and someone entered my private space.
Unfortunately, my last evening two men tried to rob me on my way back from a tour to the Riad. As I wrote before the Médina in Marrakech is totally like a maze and it’s really hard to find your way, especially if you have a bad sense of navigation. The streets have no names and they are really narrow and especially they are really dark during the evenings. I felt pretty sure of the way for once and walked from the mosque square which I had done a couple of times by then, but this time I realized I had two med behind me and they walked in my pace. In front of me I had an older man walking by himself and didn’t really think they would dare to do something. But when we turned a corner in the maze and the older man already turned around the other corner they jumped me from behind, trying to get my camera bag. I started to scream and run, they followed me and tried to drag my bag I had over my shoulders instead, but at that moment the older man had heard me screaming and came back. As soon as the two med saw him, they stopped pulling my things and ran away. I probably don’t have to tell you that I was a bit shaken up by the situation and it was so sad that this had to happen.
As the manager at the Riad said, I was unluckily lucky, because they actually never got anything from me, but I have the memories of this with me.
I decided to do this post separately and don’t confuse it with all of the amazing cities and places I got to see. This trip has been one of the best once, but also one of the most eventful in a not so positive way. I went to Morocco alone, I’m female and I have blonde hair and maybe this is not the best combination when traveling here. I’m not saying that this happens to everyone and that you should not go to Morocco, but I want to share my experiences, so that someone else can be more cautious and this might not happen to them. As a single, female, blonde traveler I would not recommend going to Morocco. I would have felt so much more secure if I had someone else with me. #metoo
2018-01-27 Today is the Holocaust Memorial Day and I watched several documentaries about the holocaust today. One of them was a film from Heidi Fried, a survivor of Auschwitz among other camps. She expressed a concern for the coming generations, remembering the horrific happenings during the second World War. It’s now 73 years ago and the people who lived through these horrors are getting fewer every year that passes by. I can feel her concern, especially with the political climate going on at the moment. People are turning against each other instead of lending out a helping hand and see each other as human beings.
I have been quite obsessed with the second world war and the holocaust ever since I was a little girl and I have always been fascinated about how far everything went. How far can one person go? How easily manipulated can we be? The power of evil and diversity is mind-blowing and I don’t get it. We are all people, but we are also all different, we believe in different Gods, we love who ever we love, we look different, but what does that matter? I have always had a hard time with people wanting to blame a single group for problems, that are not at all related to that. Have we forgot about the horrors 73 years ago already? It’s so easy to blame someone else for your problems, instead of looking at yourself and deal with it head on. I beg you, don’t forget about our past!
2018-01-26 Been home sick for a week now and I’m really over it now. At least I can be happy that the fever has disappeared, now I ”only” have a cold I think. The weekend will still be slow so that I can recover fully and be back at full speed next week.
For the last 14 months, I have traveled to 16 countries in Europe, Asia and Africa, I have a couple of trips already planned for this year, the closest one coming up is to Morocco, which I’m really looking forward to. I have a couple of favorites from my previous trips which I will list in an upcoming post. Do you have any favorite place you have visited?
Here’s a picture from our resort in Makadi Bay, Egypt